2018-02-07

Orangutangens långa resa tillbaka till friheten

I början av november släpptes tolv orangutanger från orangutangcentret Nyaru Menteng fria. Det var slutet på en lång resa för orangutangen Nanga, som till sist kunde njuta av friheten i regnskogen efter att ha ryckts bort från den och smugglats till Thailand för över tio år sedan. Save the Orangutan var med på expeditionen, och här följer en förstahandsskildring av upplevelsen. 

”Ögonblicket då buren öppnas och orangutangen Nanga vänder sig om och ser på mig som för att säga tack är nästan magiskt. Där och då känner jag hur de många årens arbete med henne plötsligt fått en högre mening. Äntligen är Nanga på den plats där hon hör hemma", berättar Save the Orangutans direktör Hanne Gürtler om den speciella stunden när hon fick öppna Nangas bur.


Nangas hårda levnadshistoria

Innan det till sist blev dags för Nanga att släppas fri hade hon gått igenom ofattbart mycket. Hennes resa tillbaka till regnskogen började redan 2006, när hon tillsammans med 47 andra orangutanger flögs hem till Borneo från Thailand. På den tiden var Nanga omkring sju år, och hon hade förmodligen redan i tidig ålder förlorat sin mor till krypskyttarna som tillfångatog henne själv och smugglade henne till Thailand.

På världens största rehabiliteringscenter för orangutanger – Nyaru Menteng – som drivs av Save the Orangutans partnerorganisation BOS Foundation har hon fått tid att komma över sin traumatiska start i livet medan hon utvecklat sina färdigheter steg för steg. 2009 flyttade hon ut i regnskogen på ö-universitetet. Om det var lyckan över att vara tillbaka i skogen som fick hormonnivåerna att stiga ska vi låta vara osagt, men redan året därpå var hon dräktig. Den 20 maj födde hon en liten hane – Ben i vårt adoptionsprogram – men tyvärr var hon inte redo att ta hand om honom, så personalen tvingades skilja dem åt. Som tur är har Ben det bra på centret nu, och här kan du se en video med honom.

 

En sista läkarkontroll

Det var med den historien i färskt minne som jag för första gången såg Nanga i ögonen medan hon väntade på den sista läkarkontrollen. Hon betraktade mig med genomträngande blick och ett stoiskt lugn, och det var som om hon visste att det nu var dags för den sista etappen av hennes långa resa.

Strax därpå kom en av centrets veterinärer och bedövade henne så att de kunde göra den sista hälsokontrollen och försäkra sig om att hon var i bra form och inte skulle föra med sig några sjukdomar till de orangutanger som redan hade släppts fria i området. Lyckligtvis godkände veterinärerna att Nanga skulle släppas fri, och den sista delen av resan kunde börja.


Logistisk mardröm

Tillsammans med elva andra orangutanger bedömdes Nanga vara redo att släppas fri i Bukit Baka Bukit Raya Nationalpark, en plats som har valts noga eftersom den ligger nära centret, saknar vild population av orangutanger och har en frodig regnskog med goda möjligheter för frisläppta orangutanger att hitta föda.

Men att transportera tolv orangutanger nästan ett dygn längs gropiga vägar och floder med lågt vattenstånd är en logistisk utmaning av stora mått. På grund av värmen börjar transporten inte förrän det blivit kväll. De första tio timmarna går turen längs vägar som är ihåligare än en schweizerost. Vår resa försvåras ytterligare av att det börjar störtregna, och konvojens åtta bilar måste stanna varannan timme för att kolla hur orangutangerna mår.

Mitt i natten ska vi plötsligt ut ur bilarna för att korsa en flod. Regnet ökar risken för att träd kan ha slitit sig loss från flodbanken, och ombord på en oroväckande liten färja med plats för fyra bilar kan det vara svårt att få syn på dem i mörkret innan det är för sent. Som tur är stöter vi inte på några träd den här gången. Istället fortsätter vi att skumpa fram längs den gropiga vägen som kastar oss upp och ner på sätet i vad som här kallas ”Indonesian massage”. Strax före fyra på natten når vi fram till en liten by vid en flod. Efter att ha fått lite ris sträcker vi trötta ut oss på golvplankorna i en hydda som den lokala hövdingen har ställt till förfogande för vår frisläppningsexpedition.

Flodtur in i regnskogen

Efter vad som känns som ett par minuter blir vi väckta. Solen har gått upp klockan sex och det har blivit dags att påbörja den sista etappen av resan. Med förbluffande hastighet flyttas orangutangerna från bilarna och över på små motorbåtar som är högst en meter breda.

Så snart vi har satt oss till rätta fräser båtarna iväg uppför floden. Den är 10–20 meter bred, men sällan djupare än en meter trots att regnsäsongen har börjat. Därför krävs det stor uppmärksamhet av båtens skeppare, som skickligt undviker döda träd och stenar som sticker upp ur vattnet. Landskapet vi passerar övergår gradvis från odlingsmark och små byar till ogenomtränglig regnskog med jättelika träd som tornar upp sig längs floden. Efter flera timmars färd släpper skepparen till sist på gasen. Vi är äntligen framme vid platsen för frisläppningen.

Frihet!

Stämningen bland alla de inblandade förändras genast. Alla är dödströtta efter den långa resan, men ändå finns det en tydlig spänning i gruppen. Det är ögonblick som detta man arbetat tusentals timmar för att uppnå. Efter flera års arbete är orangutangerna äntligen redo att släppas fria i regnskogen. Deras burar monteras på stora bambustänger och bärs den sista biten uppför sluttningen och in i regnskogen.

Till min stora överraskning får jag lov att öppna Nangas bur, och efter lite kloka råd och förmaningar öppnar jag långsamt luckan. En rysning löper längs min annars ganska svettiga rygg när Nanga snabbt rör sig ut genom luckan och tar ett par steg framåt. Hon vänder sig plötsligt om mot mig och tar ett steg emot mig. Ett ögonblick ser hon mig rätt i ögonen, men sedan är det som om hon bestämmer sig för att välja regnskogen. Hon vänder sig om igen och skyndar sig snabbt upp i närmaste träd.

Här klättrar hon fyra–fem meter upp innan hon sätter sig till rätta för att observera hur hennes orangutangvänner en efter en släps ut i regnskogen. Äntligen är de tillbaka där de hör hemma och där de kan bidra till att skapa en nya orangutangpopulation tillsammans med de 70 andra orangutanger som redan har släppts fria i nationalparken under det senaste året.


Drömmen blir verklighet

Efteråt lämnar vi orangutangerna i fred i deras nya omgivningar och färdas nerför floden igen. Efter en kort stund kommer vi till en lägerplats. Lägret är avsett för övervakningsteam som har en bas här mellan sina expeditioner ute i regnskogen, där de övervakar hur de frisläppta orangutangerna klarar omställningen till livet i regnskogen.

Efter ett snabbt dopp i den iskalla floden dyker den lokala dayakhövdingen upp i lägret. Han vill ge oss sin välsignelse för arbetet med att bevara regnskogen och återställa orangutangbeståndet i nationalparken, som han minns att äldre släktingar berättade om runt lägerelden. Ritualen består i att han doppar en bunt kvistar i en skål fylld med vatten och örter för att sedan stänka vattnet över oss, allt under det att han mässande sjunger på dayakspråket. Ceremonin avslutas med att han överräcker en machete till utvalda personer som tack för stödet till hans folk.

Efter en ny rismåltid småpratar vi in på kvällen, då övervakningsteamet avlägger sin första rapport om de frisläppta orangutangerna. Alla orangutangerna har klarat sin första dag i regnskogen fint, och teamet har sett Nanga bygga sin första sovplats inför solnedgången. Det jobbet slipper vi lyckligtvis, för våra sängar består av en hängmatta som hålls på plats av några stolpar med ett myggnät över. Ovanför alltihop är en presenning uppspänd som bör kunna klara de värsta regnbyarna, men som tur är behöver den inte sättas på prov. 

När lugnet sänker sig över lägret lever regnskogen upp i natten. En symfoni av olika ljud sjunger oss in i drömmarnas rike. En värld där orangutanger som Nanga kan leva ostört utan andra bekymmer än att hitta föda till sig och sina ungar. Nu är hon i säkerhet, långt från Thailand, burar och avskogningsproblematik. 

Tillsammans kan vi se till att orangutangerna får en röst. Tills de är i säkerhet!

Du kan stödja arbetet med att rädda och släppa orangutanger fria genom att adoptera en föräldralös orangutang här >>


Sedan 2012 har Save the Orangutan varit delaktiga i att frisläppa totalt över 300 orangutanger. Och vårt arbete fungerar. Över 90 procent av de rehabiliterade orangutangerna klarar omställningen till livet i regnskogen, vilket är den högsta överlevnadsgraden för frisläppta primater i hela världen. 

Läs mer om vårt rehabilteringsarbete här >>


Faktaruta om järnträd

  • Järnträd är ett gemensamt namn för träd som har en högre densitet än andra träd och därför inte kan flyta på vatten.
  • I Borneo växer en speciell typ av järnträd som kallas Ulin-träd (Eusideroxylon zwageri), och som är extremt sällsynta.
  • De flesta järnträd på Borneo har redan fällts av skogsbolag som kan få riktigt mycket pengar för dessa vackra träd.
  • Ett järnträd kan bli över 1 000 år gammalt och ha en diameter på över två meter.

Adoption av orangutanger

Genom vår samarbetspartner BOS Foundation gör Save the Orangutan det möjligt för orangutanger som vuxit up i fångenskap att återvända till det fria.

På räddningscentret Nyaru Menteng tränas orangutangerna i de färdigheter som krävs för att kunna klara sig på egen hand i regnskogen.

Adoptera en orangutang och hjälp den på sin väg tillbaka till regnskogen!
Läs mer om våra orangutanger här >>