Det bästa för regnskogen är när den förvaltas av ursprungsfolk. De känner skogen utan och innan. Men plantager övertar sakta men säkert skogen, hektar för hektar. Det är en svår och långsiktig process att skaffa rättigheterna till marken och det är just det som Save the Orangutan och våra partners hjälper de lokala med.

En gång var de skogens folk. De bodde i och i närheten av skogen och använde naturens resurser i deras vardag. Det gäller i och för sig fortfarande för många av Borneos ursprungsfolk. Men med tiden och till följd av de industriella intressen som fyller allt mer av Borneos regnskog, har också många ursprungsfolk förlorat stora delar av den mark som flera generationer av förfäder värnat om.

Vissa har drivits från sina hem. Andra stannar kvar, men har inte kunnat fortsätta odla eftersom de inte längre har juridiska rättigheter till marken. Det har lett till fattigdom och marginalisering.

”Traditionellt sett har dessa människor levt av naturens resurser. De har odlat på mindre områden, samlat frukt och grönt i skogen och jagat eller fiskat. När skogen fälls står de maktlösa kvar. De är några av de fattigaste i ett land med hög fattigdomsnivå,” förklarar Marie Sigvardt, programansvarig på Save the Orangutan.

”Samtidigt tyder flera studier på att de skogsområden, där ursprungsfolk har rätt till marken, är de områden som är bäst bevarade. När du äger skogen skyddar du också den eftersom det finns ett intresse i att hindra utomstående från att avverka skogen. Det bekräftar också resultaten från våra egna insatsområden,” lägger Marie Sigvardt till.

Kampen för ursprungsfolks rättigheter är därför en central del i de projekt som Save the Orangutan utför i samarbete med partnerorganisationer och samhällen på Borneo.

Många ursprungsfolk använder skogens resurser och odlar på områden i och nära regnskogen (Foto: BOS Foundation / Nur Syamsiah)

Staten äger marken

Utan rättigheter till de områden där ursprungsfolk levt i tusentals år är det också lättare för utomstående att tränga sig in – det har skett i stor grad i samband med industrialiseringen.

Med ett dokument i handen har de lokala däremot en trygghet, vilket också ger dem möjlighet att tänka långsiktigt. De behöver inte känna sig tvungna till snabba inkomster i form av trädavverkning eller arbete på den närmsta oljepalmplantagen. Handlingen är även en säkerhet för att inte köras bort från sina hem, som har en stark koppling till deras kulturella identitet.

I Indonesien äger staten i grund och botten all mark och därmed även rätten till att lämna över regnskog till exempelvis oljepalmplantager. Under 2013 beslutade dock den indonesiska författningsdomstolen att ursprungsfolk har förfoganderätt över deras traditionella skogsområden.

”I praktiken har detta beslut tagit lång tid att implementera. Därför finns det endast få exempel av ursprungsfolk som fått erkänt sina rättigheter. Detta trots att det under de senaste åren varit ett stort fokus inom politiken,” förklarar Marie Sigvardt.

Oljepalmplantager har nu tagit över stora delar av de områden där ursprungsfolk har bott i generationer

”Ett erkännande betyder att vi existerar”

Utöver att lagen bristfälligt implementerats är det en komplicerad och dokumentationstung process att ansöka om rättigheter. Det första steget är att officiellt erkännas som ursprungsfolk – inte heller det är enkelt.

Avsaknaden av erkännande är en hjärtesak för 60-åriga Mr. Henrikus Heang Day. Hans stam, Dayak Wehea, bor i sex byar i östra Kalimantan och har med åren blivit omgärdade av oljepalmplantager.

Dayak Wehea har en rik kultur och mycket gamla traditioner men trots det har de inte blivit erkända som ursprungsfolk.

”Erkännandet är nödvändigt – vi behöver samma rättigheter som andra,” säger Henrikus Heang Day, när Save the Orangutans projektmedarbetare Ditlev Damhus pratar med honom under ett projektbesök.

Henrikus Heang Day är tydligt upprörd över att hans folk inte erkänns som ursprungsfolk

Avsaknad av erkännande gör det mycket svårare att få en formell äganderätt till skogsområdena. Det har också stora konsekvenser för levnadsvillkoren i byarna. Henrikus Heang Day är tydligt berörd när han berättar om hur familjemedlemmar kämpat för att få deras stam erkänd, utan framgång.

”Det är väldigt tungt personligt att inte bli erkänd. Erkännandet betyder att vi existerar i detta land. ”

Dokumentationstung kamp från skrivbordet

Några ursprungsfolk i Indonesien har lyckats uppnå rätten till att använda landområden. Men  endast några fåtal gånger har de lyckats få fullständiga rättigheter till ett område – så kallad customary forest (se faktaboxen nedan)

Det kräver nämligen mängder av dokumentation: bland annat kartläggning av områden med GPS och utarbetandet av kartor, dokumentation om att deras traditionella tro och regler fortfarande följs samt att de förvaltar skogen enligt dessa regler.

”Dokumentationskraven är för de flesta byar för krävande för att de själva ska klara av dem. Därtill finns det flera exempel på att det från myndigheternas sida saknats värdering av när dokumentationen är tillräcklig,” säger Marie Sigvardt.

Customary Forests

Customary Forests innebär att ett full äganderätt av ett specifikt skogsområde överförs till de ursprungsfolk som bott där under fler hundra eller tusen år.

Customary Forest är ett av flera slags ”Social Forestry”, som i Indonesien omfattar flera olika typer av förvaltningsinitiativ i skogsområden så som statsskog, privatskog eller skog som ägs av ursprungsfolk.

Customary Forest är den enda kategorin under Social Forestry som är tidsmässigt obegränsad – och därmed ett verkligt överförande av mark till ursprungsfolken.

Den största delen av marken som gått till Social Forestry-initiativ har inte inneburit reellt ägarskap utan snarare tillgång och användningsrätt. Detta omfattar bland annat  ”Village Forests” och ”Community Forests”, där lokalsamhällen och ursprungsfolk fått tillgång och rättigheter till att använda skogsområden i en begränsad period på 35 år. Här är ansökningsprocessen mindre dokumentationstung än vid Costumary Forest.

Data från slutet av 2018 visar att endast cirka 17 000 av cirka 1,9 miljoner hektar av Social Forestry är Customary Forests.

I konkurrens med tungviktare

Till följd av detta för ideella organisationer så som Save the Orangutan och våra indonesiska samarbetspartners en dialog med olika stammar och hjälper dem i rättighetsprocessen. Save the Orangutan och våra partners BOS Foundation, BOS-RHO och Borneo Nature Foundation arbetar bland annat tillsammans med byar från stammen Dayak Wehea, Dayak Katingan och Dayak Ngaju, som bor på olika områden på Borneo.

Enligt Marie Sigvardt finns det många utmaningar i samband med fördelning av rättigheter:

”När ursprungsfolk ansöker om mark konkurrerar de med många andra intressen i samband med markanvändning. Samtidigt är Indonesien väldigt decentraliserat och på landområden kan det vara många överlappande markkrav. Detta medför många konflikter mellan lokala byar och företag, men också mellan byar som vill göra anspråk på samma landområde. På det viset är det många utmaningar bara med att kartlägga områden,” förklarar Marie Sigvardt.

Bymöte om ursprungsfolks rättigheter och den rättsliga processen.

Men trots utmaningarna fortsätter arbetet för rättigheter att vara en central del av projekten – sida vid sida med andra initiativ, som ska utveckla de små samhällena. Exempel på detta är undervisning i miljöfrågor eller skapandet av hållbara intäktskällor.

”Vi arbetar med ursprungsfolks rättigheter utifrån ett holistiskt perspektiv där arbete med rättigheter och lokal utveckling stöder bevarandet av skogen,” förklarar Marie Sigvardt.

Du kan läsa mera om vårt samarbete med ursprungsfolk här.