"Skogsmänniskan"

Orangutanger tillhör den grupp primater som kallas människoapor. Ursprungsbefolkningen på Borneo, Dayakerna, har en gammal sägen om att orangutangerna från början var människor som inte kunde tala och klättrade upp i träden för att slippa arbeta.

Namnet orangutang härstammar från orden ”orang”, som betyder människa” och ”hutan” som betyder skog på malaj och indonesiska. Orangutang kan således översättas till ”skogsmänniska”.  Orangutangen kallas även den röda apan, men färgen på pälsen varierar. Sumatra orangutangen är mer orange i pälsen än den typiska orangutangen som lever på Borneo.

Utbredning

Orangutangen lever endast på Sumatra och Borneo i Sydostasien och är den enda av de fyra stora människoaporna som lever utanför Afrika. Tidigare har man trott att det endast funnits två olika orangutangarter, en på Sumatra (Pongo abelii) och en på Borneo (Pongo pygmaeus). År 2017 upptäcktes dock en ny orangutangart på Sumatra, Tapanuli orangutangen (Pongo tapanuliensis). Alla tre arter är akut hotade enligt IUCN.

Det finns flera olika underarter till orangutangen på Borneo: Pongo pygmaeus wurmbii, håller till i den centrala delen av Borneo, Pongo pygmaeus morio som håller till på den östliga delen av ön och Pongo pygmaeus pygmaeus som hör hemma på den nordliga och västra delen av Borneo.

Orangutangens livsmiljö

Några av världens största regnskogsområden ligger på Borneo. Den frodiga regnskogen är hem åt orangutangen som idag endast lever här och på ön Sumatra. Regnskogen är dessutom hem åt många andra djur- och växtarter som bara kan leva i detta ekosystem. Orangutangen lever speciellt i låglänta torvmosseskogar och på andra frodiga regnskogsområden. Orangutangerna håller främst till i trädtopparna och är det största däggdjuret som lever och bor uppe i träden. Över 60 procent av orangutangens ursprungliga livsmiljö i Indonesien och Malaysia har förstörts under de senaste 40 åren.

Population

Borneoorangutangen (Pongo pygmaeus) har den största kvarlevande populationen av orangutangarter. Senaste undersökningarna visar dock på att det endast finns mellan 50 000 och 100 000 orangutanger kvar i naturen på Borneo idag. Ännu mer akut är det för orangutangerna på Sumatra, där population ligger på under 14 000 (Pongo abelii) och 800 (Pongo tapanuliensis), som därmed också ligger i fara för att utrotas. Den senaste undersökningen utförd av IUCN tyder på en sammanlagd förlust på mellan 3 000 till 5 000 orangutanger per år.

Reproduktion

Orangutangen är det däggdjur som har längst tid mellan födslar. Det tar vanligtvis cirka 6 - 8 år innan honan kan bli gravid igen efter födsel. Ungen är också beroende av sin mamma i uppemot sex till åtta år vilket även leder till att reproduktionen är mycket långsammare än hos många andra primater. Bland annat detta gör orangutangerna till en otroligt sårbar art.

Ålder och DNA

En vild orangutang kan bli upp till 45 år gammal och i fångenskap kan orangutanger bli runt 60 år. Orangutangerna är en av människans närmaste släktingar och delar hela 97 procent av människans DNA.

Red Orangutangens nyheder

Beteende

Orangutangen är den enda av de fyra stora människoaporna som lever i träden. I trädtopparna undviker den sina naturliga fiender och där finner den även 90% av sin föda. Orangutangen äter frukt, frön, termiter, bark och blad. När solen går ner bygger de varje natt ett nytt bo som de tillbringar natten i.

I naturen är orangutangen är bara delvis ett socialt djur och tillbringar mesta dels av sin tid ensam. På Borneo lever det i genomsnitt en eller två orangutanger per kvadratkilometer i skogen. På rehabiliteringscentren, där det finns tillräckligt med föda, är orangutangerna däremot mer sociala och gillar varandras sällskap.

Orangutanger är mycket uppfinningsrika. De använder redskap för att underlätta för dem själva så som för att nå termiter eller peta tänder med kvistar eller tjocka grässtrån. När det regnar samlar de regnvatten i blad och de använder ofta blad och kvistar som paraply. Orangutangerna är också otroligt lättlärda. I fångenskap snappar de snabbt upp människornas vanor och ovanor. På Nyaru Mentengs beskyddade öar, där orangutangerna bor innan de frisläpps i regnskogen, har de anställda sett orangutangerna härma de lokala fiskarna där de försökt fånga fisk med långa pinnar.

Hanen

När en orangutanghane börjar bli vuxen i 8–10 årsåldern utvecklas karakteristiska kindpåsar, som är utstående fettpåsar i ansiktet. Ju större kindpåsar desto mer dominant är hanen och desto populärare blir han bland honorna. Hanarna rör sig över stora områden men lever isolerat från andra hanar. Vid ett möte med en fertil hona kan hanarna dock slåss om rätten till parning.

 Under parningssäsongen använder en dominant hane sin luftstrupe till ett högt och långt rop (så kallat long-call). Ropet kan höras på en kilometers avstånd och är till för att locka till sig fertila honor samt att skrämma bort konkurrerande hannar. Honorna föredrar de stora, tunga dominanta hanarna med stora kindpåsar. De mindre dominanta hanarna får själva söka upp honorna och använda sin list för att locka till sig dem. Hanen stannar hos honan i några dagar för att vara säker på att hon blivit befruktad. Därefter återvänder han till sitt liv i ensamhet.

Honan och ungarna

Orangutanghonorna lever ofta i små gruppen tillsammans med nära besläktade individer och stannar ofta i samma skogsområde livet ut. Orangutanghonan blir könsmogen först vid 12–15 års ålder.

Orangutangerna har en lång barndom. De bärs runt av sin mamma under deras första år, men när de är ungefär två år gamla uppmuntras de till att utforska trädtopparna på egen hand. Orangutangen diar sin mamma i ca. tre till fyra år, men ibland så länge som åtta år.

Orangutangungen stannar nära sin mor tills åtta års ålder. Ungen iakttar hur mamma hittar föda, orienterar sig, bygger bon och undgår naturliga fiender. När en orangutanghona kan klara sig själv stannar hon nära moderns territorium medan en hane går på upptäcktsfärd och hittar sitt eget territorium.