När orangutanger kommer till ett rehabiliteringscenter lider de inte bara av fysiska skador. De bär också ofta på djupa trauman som kan påverka dem i många år. På centren får de stöd för att hantera mentala utmaningar.
När vi pratar om mentala utmaningar som trauma, sorg, depression och läkning tänker vi oftast på människor, men visste du att orangutanger också kan uppleva dessa saker?
Orangutanger är inte bara vilda djur eller viktiga symboler inom naturvården. De är intelligenta varelser med komplexa känslor och precis som vi kan de vara djupt psykiskt ärrade, särskilt när deras tidiga liv präglas av våld, förlust och separation från sin mor.
Förlusten av den livsviktiga mor-barn-relationen
I naturen har orangutanger ett av de längsta och starkaste mor-barn-banden i djurriket. Under de första två åren av sina liv är ungarna i nästan konstant fysisk kontakt med sin mor. De rör sig inte helt självständigt förrän de är runt 5–6 år gamla och de kan fortsätta dela bo med sin mor upp till 6–8 års ålder. 11-åriga orangutanger har till och med observerats återvända för att “besöka” sin mor.
Relationen handlar inte bara om att dela praktiska lärdomar som att klättra eller hitta mat. Den handlar om att lära sig den trygghet och tillit som utgör grunden för resten av deras liv, likt relationerna vi bygger som människor.
Tyvärr separerades nästan alla orangutanger som nu befinner sig på rehabiliteringscenter från sina mödrar i mycket tidig ålder. Detta beror ofta på illegal handel med vilda djur, där mamman dödas för att ungen ska kunna tillfångatas. Den plötsliga separationen innebär att den mycket unga orangutangen förlorar sin källa till trygghet och lärande i ett kritiskt utvecklingsstadium. Tidig separation från mamman är därför inte bara en fysisk förlust utan också ett allvarligt psykologiskt trauma.
Traumatiska upplevelser i tidig ålder
Att förlora sin mamma är dock inte den enda typen av trauma som rehabiliterade orangutanger upplever. Vissa individer anländer efter att ha hållits illegalt som husdjur eller utnyttjats i underhållningsindustrin, där de kan ha tvingats uppträda, exponerats för bullriga och okända miljöer eller upplevt bestraffning under träning. Andra har överlevt skogsbränder, förstörelse av livsmiljöer eller naturkatastrofer som har inneburit att de plötsligt har förlorat sina hem.
Även om dessa upplevelser är olika har de en sak gemensamt: orangutangerna utsätts för långvarig stress, vilket kan leda till rädsloreaktioner, emotionell osäkerhet och störd beteendeutveckling. Studier visar att individer som separeras från sina mödrar för tidigt ofta växer upp med färre sociala färdigheter, lägre dominansstatus och större känslighet för stressiga upplevelser (Reimers et al., 2007). Vissa utvecklar också ovanliga beteendemönster som ett sätt att hantera sina upplevelser – mönster som vi också ser hos orangutanger i rehabilitering.
Suras avskurna fingrar
Berättelsen om Sura är ett exempel på detta. När han var en ung orangutang hittades han i ett område med trädskövling. Här hade en lokalinvånare hållit honom som husdjur innan han så småningom överlämnades till rehabiliteringscentret.
När veterinärerna undersökte honom upptäckte de att tre fingrar på hans vänstra hand hade avskurits. Såren var öppna och verkade ha orsakats av ett vasst föremål. Under karantänen var Sura bara runt sina närmaste vårdgivare. Han tittade ofta på sina avskurna fingrar, som om han lade märke till eller reagerade på skadan.
Idag är Sura en frisk vuxen orangutang som lever i Ö-universumet som förberedelse för att bli frisläppt. Han har lärt sig att klättra igen och anpassa sig till livet i skogen. Han uppvisar dock fortfarande ett ovanligt beteende: när människor ropar på honom täcker han ofta ansiktet och undviker ögonkontakt. Detta kan vara ett tecken på att han är i högsta beredskap, eller så kan det vara en överlevnadsstrategi som utvecklats under hans tidiga traumatiska upplevelser.
Hans kropp må vara läkt, men minnena finns kvar.
Hope kramar sig själv
Hope var en av orangutangerna som konfiskerades från en lokal bybo som påstod sig ha hittat henne när han samlade ved i en bränd torvmark.
Veterinärerna upptäckte ett sår på Hopes högra arm och små knölar på hennes kropp och höft, vilka misstänktes ha orsakats av kulor från ett luftgevär. Dessa skador tyder tyvärr på att Hopes mamma troligen sköts och dödades i skogen.
Ett av Hopes mest karakteristiska beteenden idag är att hon kramar sig själv. Hon lindar ofta armarna hårt runt sin egen kropp, särskilt om hon är osäker. Denna typ av beteende är förknippat med inre känslomässiga konflikter, och det är ofta relaterat till ångest eller stressreglering (Troisi, 2002).
Det är troligt att krama sig själv är ett sätt att reglera känslomässigt obehag när man inte längre har sin mamma. Beteendet kan hjälpa individen att återfå en känsla av ro i situationer som upplevs som oförutsägbara eller stressiga.
Djurskötarna uppmuntrar orangutangernas läkningsprocess
Läkning kräver dock mer än att ensam hantera känsloreglering. Stöd från andra spelar en viktig roll för att minska stress och hjälpa orangutanger att må bättre (Bridgeland-Stephens, Thorpe & Chappell, 2023).
På rehabiliteringscenter kliver djurskötarna in och tar på sig delar av moderrollen genom att erbjuda omsorg, fysisk närhet och emotionell trygghet. Dessa relationer hjälper orangutangungar att återuppbygga sin känsla av trygghet efter sina tidiga förluster.
När de känner sig tryggare blir de ofta mer villiga att utforska sin omgivning, interagera med sina orangutangvänner och delta i lärandeaktiviteter. På så sätt kan de gradvis bygga upp självförtroende och utveckla viktiga färdigheter för livet i skogen, såsom klättring, födosök och hantering av utmaningar.
Mentalt stöd är en förutsättning för utveckling
Skogsskolans inlärningsprocesser är avgörande för överlevnad i naturen men kan vara svåra för individer som fortfarande upplever mycket stress eller bär på olösta trauman. Att arbeta för att förbättra orangutangernas psykiska välbefinnande stöder därför direkt beteendeutvecklingen och förbereder de rehabiliterade orangutangerna både mentalt och fysiskt för en framtida återutsläppning.
Vi fokuserar ofta på synliga skador, minskande populationer och förlust av skogsområden, så många människor är fortfarande omedvetna om att orangutanger även kan lida psykiskt. Men bakom varje räddad individ finns en berättelse om förlust, rädsla och hopp.
När vi skyddar orangutanger måste det också inkludera djurens trygghet och välbefinnande. Suras styrka och Hopes tysta sätt att hantera sina upplevelser visar att orangutanger känner djupt. Deras ärr må vara osynliga, men historierna är verkliga.
Källhänvisningar:
Bridgeland-Stephens, L., Thorpe, S. K., & Chappell, J. (2023). Potential resilience treatments for orangutans (Pongo spp.): Lessons from a scoping review of interventions in humans and other animals. Animal welfare (South Mimms, England), 32, e77. https://doi.org/10.1017/awf.2023.97
Reimers, M., Schwarzenberger, F., & Preuschoft, S. (2007). Rehabilitation of research chimpanzees: Stress and coping after long-term isolation. Hormones and behavior, 51(3), 428-435.
Troisi, A. (2002). Displacement activities as a behavioral measure of stress in nonhuman primates and human subjects. Stress, 5(1), 47-54.