I Baku, Azerbajdzjan, samlas just nu världsledare, investerare och NGOer från hela världen för FNs årliga klimattoppmöte COP29. Förhoppningarna har varit höga – förväntningarna på konkreta avtal mer osäkra.
Hur högt är världens länder villiga att sätta ribban för åtgärder mot framtida klimatförändringar? Och lika viktigt: Vem ska hjälpa till att betala notan? De senaste dagarna i Baku har tydligt visat att även om världens ledare kan enas kring samma agenda, att strya världen i en mer klimatvänlig riktning, så kvarstår stora oenigheter om finansieringen. En grön omställning kostar – och notan är hög.
Det har nämnts att minst 1.000 miljarder USD per år bör avsättas för att stötta utvecklings- och låginkomstländer i omställningen. Siffrorna har verkat något skrämmande för de rika länderna, som i egenskap av de största utsläpparna av CO2 också förväntas bidra med mest pengar.
”Om ingen överenskommelse nås om finansieringen, eller om enskilda (rika) länder inte gör konkreta, ambitiösa utfästelser, kommer notan att betalas av dem som drabbas hårdast av klimatförändringarna: där naturen är mest sårbar och där det finns minst resurser för att motverka konsekvenserna”, säger direktör Marie Sigvardt från Save the Orangutan, och fortsätter ”Vi anser att detta varken är moraliskt rättvist eller ekonomiskt hållbart. För det finns också ett pris att betala för att inte göra någonting.”
’Finance COP’
Även om klimatfinansiering för de mest drabbade inte är ett nytt ämne på FNs klimatmöten, togs ett viktigt steg vid förra årets COP28 för att ta adressera orättvisorna i klimatförändringarna. Det ledde till skapandet av Loss and Damage Fund, som syftar till att hjälpa de utvecklingsländer som drabbas hårdast. Skapandet av fonden återupplivade hoppet efter att många rika länder hittills misslyckats med att leverera på Paris avtalets mål om att avsätta totalt 100 miljarder USD per år till utvecklingsländernas klimatarbete mellan 2020 och 2025. Ett mål som vidare har förhandlas på ”Finance COP”, som årets COP också har kallats, och som har visat sig vara alldeles för lågt.
”Vi följer med stort intresse hur långt de stora ekonomiernas verkliga åtagande mätt i torra siffror kommer att gå” säger Marie Sigvardt, ”för det råder ingen tvekan om att klimatförändringarna slår hårt – och ojämnt. Och att priset för att inte agera nu bara kommer att bli ännu högre i form av förlorad biologisk mångfald, förlängda torrperioder och de skogsbränder och förstörda skördar som blir följden för lokalbefolkningen till följd av klimatobalansen. Vi upplever detta regelbundet i vårt arbete.”
Regnskogen – en livlina för människor och djur
Som en icke-statlig organisation som arbetar nära lokala partner och samhällen på Borneo ser vi hur klimatförändringar och regnskogsskövling påverkar både människor och djur.
Regnskogarna på Borneo är hem för orangutanger och tusentals andra djur- och växtarter, men skogarna är inte bara livsviktiga för djurlivet. Regnskogen, särskilt torvmarkerna, har en unik förmåga att lagra kol. När skogarna skövlas eller bränns ner släpper de däremot ut enorma mängder CO2, vilket accelererar klimatförändringarna. Skogen är därför avgörande för att reglera klimatet, vindströmmar och temperatur, och är därmed grundläggande för de lokala samhällen som lever av skogens resurser och vars grödor är beroende av ett balanserat klimat.
På många sätt är regnskogen både ett vetenskapligt underverk och en ekonomisk livlina för miljontals människor världen över.
Läs våra 7 anledningar till att ta hand om regnskogen
Ett delat ansvar vid COP29
Tyvärr står regnskogarna idag inför allvarliga hot. Om världen inte agerar snabbt riskerar vi inte bara att förlora unika ekosystem, utan också att utlösa en katastrofal ökning av koldioxidutsläppen som förvärrar den globala uppvärmningen.
”Vi på Save the Orangutan hoppas att COP29 levererar på konkreta löften om ett stärkt globalt ansvarstagande genom att sätta medel bakom målen, och att de kan användas för att skydda världens mest sårbara ekosystem, såsom regnskogen”, avslutar Marie Sigvardt.
”Och även om hoppet är ljusgrönt med Loss and Damage Fund, så hoppas vi också att ansvaret för åtgärder inte bara flyttas till frontlinjeländerna. Det krävs ett nära samarbete mellan nord och syd om vi ska kunna nå våra mål när det gäller att bekämpa exempelvis illegal avskogning, gruvdrift och skogsbränder.”
