Varje räddning av de utrotningshotade orangutangerna har sin egen unika historia. Ibland går dock saker och ting går inte alltid som planerat. Sjukdom kan slå till och ett lite för stort intresse för människor kan dröja sig kvar.
För Mori, Siti och Uli, som alla deltog i senaste frisläppningen i östra Kalimantan, är andra gången förhoppningsvis den mest framgångsrika. Alla tre har genomgått rehabilitering och släppts ut en gång tidigare, men efter kontinuerlig övervakning av Borneo Orangutan Survival Foundation (BOSF) och rapporter från lokalsamhällen stod det klart att de behövde återvända för vidare rehabilitering innan de kunde släppas ut igen.
Deras berättelser påminner oss om att vägen till frihet för rehabiliterade orangutanger inte alltid är spikrak och att det ofta tar tid, kontinuerlig övervakning och hängiven omsorg att helt nå målet.
Sjukdom drabbade Mori
Mori kom till Samboja Lestari 2012 och tillbringade sju år i rehabilitering hos BOSF innan hon återutsattes i Kehje Sewen-skogen i östra Kalimantan 2019. Kort därefter utvecklade hon hälsoproblem orsakade av bakteriesjukdomen melioidos och fick föras tillbaka till vårdcentralen för behandling. Efter behandlingen fick hon återigen ägna tid åt att förbereda sig för livet i naturen. I början av 2025 förklarades Mori helt redo för att testa sina vingar och återvända till ett fritt liv i regnskogen.
Siti – en äldre dam återvänder
Siti, den äldsta i den senaste gruppen av frisläppta orangutanger, släpptes ursprungligen ut 1997 som en del av BOSFs första rehabiliteringsprojekt i östra Kalimantan. I december 2022 fick myndigheterna i Balikpapan (BKSDA) en rapport om att Siti i frya dagar hade besökt anställda på en byggarbetsplats, byggt bon i närheten och tiggt efter mat.
Ett gemensamt team från BKSDA och BOSF ryckte ut, lokaliserade Siti, skannade hennes chip och kunde bekräfta att det verkligen var deras gamle vän. Hon flyttades tillbaka till BOSFs omsorg och placerades i tre månaders karantän som följd av den nära kontakt hon haft med människor och fick genomgå ytterligare en rehabiliteringsperiod. Det var inte förrän nästan två och ett halvt år senare som hon var redo att prova ett fritt liv i naturen igen.
Uli blev lite för förtjust i människor
Uli släpptes först ut i det skyddade skogsområdet Gunung Beratus redan 1999. I juni 2022 började dock videor cirkulera som visade honom matas av bybor. Ett team skickades ut för att undersöka saken och upptäckte att orangutangen bar ett mikrochip, vilket är ett bevis på tidigare rehabilitering. En skanning av chipet bekräftade att det var Uli, som omedelbart transporterades till BOSFs center för en omgång av träning och anpassning till det fria. Efter två år i rehabilitering, som en försiktighetsåtgärd för att säkerställa att han inte längre var beroende av människor, är Uli nu redo att påbörja ett nytt kapitel i naturen.
Frihet tar tid
Det är anmärkningsvärt hur de mikrochip som orangutangerna bär på kan ge avgörande information många år efter att de implanterats. När tekniken kombineras med BOSFs snabba respons på tips och videor på sociala medier blir det möjligt att ingripa när frisläppningar inte riktigt går som planerat. Berättelserna om Siti, Uli och Mori visar vikten av BOSFs långsiktiga engagemang för att säkerställa att varje individ ges de bästa möjligheterna till ett liv i frihet. Precis som vi människor är orangutanger unika och behöver en andra chans då och då.
