Rehabilitering och frisläppning av orangutanger

Rehabiliteringsprocessen

På centren genomgår de unga orangutangerna en omfattande rehabiliteringsprocess där de sakta men säkert utvecklar sina färdigheter så att de en dag kan återvända till regnskogen och klara sig på egen hand. Under processen genomgår orangutangerna olika utvecklingsfaser som vilt levande orangutanger skulle genomgå under sin uppväxt tillsammans med sin mamma i skogen.

Dagis

Om den omhändertagna orangutangungen är under tre år börjar den sina förberedelser för livet i regnskogen på dagis. Ofta har orangutangungarna kommit till centret efter att ha skilts från sina mammor på traumatiska sätt. På dagis får orangutangungen en personlig barnvakt vars uppgift är att passa och ta hand om ungen och ge ungen den trygghet den behöver. I naturen hade ungarna sovit tillsammans med sina mammor i reden av kvistar och blad uppe i träden. På rehabiliteringscentret sover ungarna däremot i korgar med täcken och kuddar och med sin surrogatmamma nära tillhands. Varje dag tas orangutangungarna ut i naturen i ett avgränsat område så de kan öva på sina motoriska färdigheter.  När orangutangerna är två år börjar deras dagliga mjölkintag att kompletteras med uppskuren frukt, och de börjar så småningom lära sig om hur de själva bygger bon. Den mesta inlärningen sker genom lek och när orangutangungarna observerar hur äldre orangutanger gör och att därefter härmar deras beteende.

Skogsskolan

Skogsskolan är uppdelad i olika klasser beroende på orangutangens ålder och färdigheter. I första klassen är orangutangerna vanligtvis mellan 3 – 5 år och i andra klassen är de ofta 5 – 7 år. I skogsskolan blir inte maten inte längre uppskuren och orangutangerna måste själv lära sig att hitta mat efter säsong och bli mer självständiga. I andra klassen i skogsskolan ersätts de kvinnliga barnvakterna med manliga tekniker som tydligare kan ses som lärare istället för surrogatmammor. Orangutangerna börjar allt mer utforska skogsområdena ensamma och ska kunna hitta sin egen mat, bygga bon, klättra 15-20 meter upp i träden och känna igen naturliga fiender. När de kan allt detta är de klara att flytta till ö-universitet.

Ö-universumet

När orangutangerna närmar sig åtta år och har alla de färdigheter som krävs blir de flyttade till regnskogsöar där de lever som vilda orangutanger med mycket lite mänsklig kontakt. Men det finns inte tillräckligt med mat i träden på öarna så centrets tekniker kommer ut med frukt till orangutangerna varje kväll innan solnedgången. Några orangutanger hittar dock själva tillräckligt med mat på ön och klarar sig bra utan den mat som teknikerna kommer med.

På öarna ska orangutangerna visa att de klarar sig i både regn- och torrperiod för att de ska kunna bli frisläppta i det vilda. Under regnperioden översvämmas de skyddade öarna så orangutangerna tvingas att bygga reden högt uppe i träden. För ett trädlevande djur som orangutangen är det mycket viktigt att klara sig uppe bland trädtopparna, även om marken översvämmas. Nyaru Menteng har hand om fem skyddade öar, Kaja, Palas 1, Palas 2, Hampapak och Bangamat, och de är allt från 15 till 100 hektar stora. Därtill tillkommer även Salat Island som under 2016 blev inkluderad i ö-universumet. Med över 3 000 hektar frodig regnskog är det överlägset den största av öarna och rymmer upp till 200 orangutanger. Samboja Lestari har hand om flera öar som skapats av människor.  De används under sista steget i rehabiliteringsprocessen för de orangutanger som bor på centret i östra Kalimantan.

Orangutangerna placeras på de olika öarna utifrån kön, ålder och temperament. På öarna råder en naturlig hierarki så de mest dominanta orangutangerna, oftast hanarna fördelas så gott det går på olika öar. Orangutanger är väldigt intelligenta djur och när de lärt sig hur de ska klara sig under årets alla månader är de klara att återföras till den riktiga regnskogen för ett liv i frihet.

Frisläppning av orangutanger

Sedan 2012 har över 500 föräldralösa orangutanger nu blivit återförda till det vilda och njuter av friheten i Borneos skyddade regnskogsområden. Målet med rehabiliteringsprocessen är att få de föräldralösa orangutangerna att klara sig att överleva på egen hand i naturen. År 2012 fick rehabiliteringscentret användarrätt till ett 350 kvadratkilometer stort, skyddat regnskogsområde och därmed tog historiens mest omfattande återföringsprogram av människoapor sin början. De rehabiliterade orangutangerna frisläpps i dag i tre olika regnskogsområden i de östliga och centrala områdena av Kalimatan, den indonesiska delen av Borneo.

De rehabiliterade orangutangerna från Nyaru Menteng frisläpps i nationalparken Bukit Baka Bukit Raya som kan nås på 10 timmar från rehabiliteringscentret. De frisläpps även i nationalparken Bukit Batikap som det tar flera dagar att komma till från centret. De rehabiliterade orangutangerna från Samboja Lestari frisläpps i Kehje Sewen Forest, vilket är ett restaureringsområde som administreras av BOS RHO. Frisläppningsområdena är utvalda utifrån ett antal internationellt godkända riktlinjer och kriterier. Områdena ska därför vara beskyddade, vara tillräckligt stora för cirka 300 orangutanger, området ska inte redan vara hem till andra vilda orangutanger och ha begränsad mänsklig aktivitet.

Erfarenheten från att ha frisläppt fler än 500 rehabiliterade orangutanger indikerar att de rehabiliterade orangutangerna klarar sig i skogen lika bra som de vilda orangutangerna. Flera orangutangfödslar bland de återförda orangutangerna visar även att det med tiden går att etablera nya hållbara bestånd av viltlevande orangutanger i frisläppningsområdena. Karta över Borneo och de områden, där BOS Foundation befinner sig:  Återföringsprocessen

Återföring av rehabiliterade orangutanger är krävande sett till logistiken och det krävs grundlig planering och stor dedikation och involvering av lokalbefolkningen i frisläppningsområdena.  

Frisläppningsförberedelser

De orangutanger som har genomgått hela rehabiliteringsprocessen och har alla de färdigheter de behöver för att kunna leva ett fritt liv i regnskogen flyttas efter ö-universumet till karantänområdet. Här genomgår orangutangerna en grundlig hälsokontroll och behålls i karantän i 60 dagar. På det viset kan veterinärerna försäkra sig om att de är friska när de släpps fria i sitt nya regnskogshem. Efter orangutangerna bekräftats friska blir de sövda inför sin resa för att minska på stressen. En radiosändare inopereras också för att kunna följa orangutangen efter frisläppning. Orangutangerna placeras sedan i de transportburar som de befinner sig i under hela resan till det utvalda frisläppningsområdet.

Själva frisläppningen

Orangutangerna återförs in mindre grupper där de är noga utvalda efter kön, beteende och ålder. Resan är lång och orangutangerna transporteras i bil, båt eller helikopter ut till de utvalda återföringsplatserna. Dessa platser ligger mycket avsides och långt borta från rehabiliteringscentren vilket även gör transportsträckan svår. Veterinärerna kontrollerar orangutangerna minst varannan timme under resan och ser till att de får tillräckligt med mat och vatten under vägen. När den förutbestämda platsen är nådd förs transportburarna ut i skogen och orangutangerna släpps fria en i taget. Orangutangerna har som regel bråttom att klättra upp i första bästa träd. Någon enstaka gång tvekar de nere på marken.

Övervakning efter frisläppning

Övervakningsteamen följer de frisläppta orangutangerna under de första två åren för att säkerställa att orangutangerna klarar sig i regnskogen. Övervakningsteamen består vanligtvis av lokalinvånare som har god kännedom om området. I återföringsområdena har läger etablerats där övervakningsteamen håller till. Där samlar de in information om orangutangernas beteende och hur de anpassar sig till regnskogen. Om en orangutang inte ser ut att trivas i det vilda tas den med till lägret och undersöks av veterinär. De nödvändiga behandlingarna utförs innan orangutangen släpps fri igen. Är det allvarligare tas orangutangen med tillbaka till rehabiliteringscentret för ytterligare behandling.