"Skogsmänniskan"
Orangutanger tillhör den grupp primater som kallas människoapor. Ursprungsbefolkningen på Borneo, Dayakerna, har en gammal sägen om att orangutangerna från början var människor som inte kunde tala och klättrade upp i träden för att slippa arbeta.
Namnet orangutang härstammar från orden ”orang”, som betyder människa, och ”hutan” som betyder skog på malaj och indonesiska. Orangutang kan således översättas till ”skogsmänniska”. Orangutangen kallas även den röda apan, men färgen på pälsen varierar. Sumatraorangutangen är mer orange i pälsen än den typiska orangutangen som lever på Borneo.
Utbredning
Orangutangen lever endast på Sumatra och Borneo i Sydostasien och är den enda av de fyra stora människoaporna som lever utanför Afrika. Tidigare har man trott att det endast funnits två olika orangutangarter, en på Sumatra (Pongo abelii) och en på Borneo (Pongo pygmaeus). År 2017 upptäcktes dock en ny orangutangart på Sumatra, Tapanuliorangutangen (Pongo tapanuliensis). Alla tre är akut hotade enligt det globala miljönätverket IUCN.
Det finns dessutom flera olika underarter till orangutangen på Borneo: Pongo pygmaeus wurmbii, håller till i den centrala delen, Pongo pygmaeus morio finns på den östliga delen av ön och Pongo pygmaeus pygmaeus hör hemma på den nordliga och västra delen av Borneo.
Orangutangens livsmiljö
Några av världens största regnskogsområden ligger på Borneo. Förutom orangutangen finns det många andra djur- och växtarter som bara kan leva i detta ekosystem. Orangutangen lever speciellt i låglänta torvmosseskogar och i andra frodiga regnskogsområden. De håller främst till i trädtopparna och är det största däggdjuret som lever och bor uppe i träden. Samtidigt har närmare 80 procent av orangutangens ursprungliga livsmiljö i Indonesien och Malaysia förstörts under de senaste 40 åren.
Population
Borneoorangutangen (Pongo pygmaeus) är den största kvarlevande populationen av orangutangarter. Senaste undersökningarna visar dock att det endast finns mellan 50 000 och 100 000 orangutanger kvar i naturen på Borneo. Ännu mer akut är det för orangutangerna på Sumatra, där populationen ligger på under 14 000 (Pongo abelii) och 800 (Pongo tapanuliensis) - därmed är det stor fara för utrotning. Den senaste undersökningen utförd av IUCN tyder på en sammanlagd förlust på mellan 3 000 till 5 000 orangutanger per år.
Reproduktion
Orangutangen är det däggdjur som har längst tid mellan födslar. Det tar vanligtvis cirka 6 - 8 år innan honan kan bli dräktig igen efter födsel. Ungen är också beroende av sin mamma i uppemot sex till åtta år vilket även leder till att reproduktionen är mycket långsammare än hos många andra primater. Bland annat detta gör orangutangerna till en otroligt sårbar art.
Ålder och DNA
En vild orangutang kan bli upp till 45 år gammal och i fångenskap kan orangutanger bli runt 60 år. Orangutangerna är en av människans närmaste släktingar och delar hela 97 procent av människans DNA.
Beteende
Orangutangen är den enda av de fyra stora människoaporna som lever i träden. I trädtopparna undviker den sina naturliga fiender och där finner den även 90 procent av sin föda. Orangutangen äter frukt, frön, termiter, bark och blad. När solen går ner bygger den varje natt ett nytt bo som den sover i.
I naturen är orangutangen är bara delvis ett socialt djur och tillbringar mestadels av sin tid ensam. På Borneo lever det i genomsnitt en eller två orangutanger per kvadratkilometer i skogen. På rehabiliteringscentren, där det finns tillräckligt med föda, är orangutangerna däremot mer sociala och gillar varandras sällskap.
Orangutanger är mycket uppfinningsrika. De använder redskap för att underlätta för sig själva för att till exempel nå termiter eller peta tänder med kvistar eller tjocka grässtrån. När det regnar samlar de regnvatten i blad och de använder ofta blad och kvistar som paraplyer. Orangutangerna är också otroligt lättlärda. I fångenskap snappar de snabbt upp människornas vanor och ovanor. På Nyaru Mentengs beskyddade öar, där orangutangerna bor innan de frisläpps i regnskogen, har de anställda sett orangutangerna härma lokala fiskare där de försökt fånga fisk med långa pinnar.
Hanen
När en orangutanghane börjar bli vuxen i 8–10 årsåldern utvecklas karakteristiska kindpåsar, som är utstående fettpåsar i ansiktet. Ju större kindpåsar desto mer dominant är hanen och desto populärare blir han bland honorna. Hanarna rör sig över stora områden men lever isolerat från andra hanar. Vid ett möte med en fertil hona kan hanarna dock slåss om rätten till parning.
Under parningssäsongen använder en dominant hane sin luftstrupe till ett högt och långt rop (så kallat long-call). Ropet kan höras på en kilometers avstånd och är till för att locka till sig fertila honor samt att skrämma bort konkurrerande hannar. Honorna föredrar de stora, tunga dominanta hanarna med stora kindpåsar. De mindre dominanta hanarna får själva söka upp honorna och använda sin list för att locka till sig dem. Hanen stannar hos honan i några dagar för att vara säker på att hon blivit befruktad. Därefter återvänder han till sitt liv i ensamhet.
Honan och ungarna
Orangutanghonorna lever ofta i små grupper tillsammans med närbesläktade individer och stannar ofta i samma skogsområde livet ut. Orangutanghonan blir könsmogen först vid 12–15 års ålder.
Orangutangerna har en lång barndom. De bärs runt av mamman under sitt första år, men när de är ungefär två år gamla uppmuntras de till att utforska trädtopparna på egen hand. Orangutangen diar sin mamma i cirka tre till fyra år, men ibland så länge som åtta år.
Orangutangungen stannar nära sin mor till åtta års ålder. Ungen iakttar hur mamman hittar föda, orienterar sig, bygger bon och undgår naturliga fiender. När en orangutanghona kan klara sig själv stannar hon nära moderns territorium medan en hane går på upptäcktsfärd och hittar sitt eget territorium.
