En oerhört viktig färdighet för personal som jobbar med återutsatta orangutanger är förmågan att snabbt och säkert kunna bedöva ett av djuren när det behövs. De använder både moderna luftgevär och traditionella blåsvapen.
Alla medarbetare i övervakningsteamet måste kunna hantera olika bedövningsvapen så att de kan assistera veterinärerna om en orangutang behöver sövas ute i skogen. Förutom luftgevär används även ett manuellt blåsvapen, som är ursprungsbefolkningen dayakernas traditionella vapen.
Används på olika avstånd
Blåsvapnet är format som ett långt och smalt rör genom vilken bedövningspilen snabbt avfyras med en kraftfull utblåsning. Blåsvapen används på nära håll medan luftgevär är bättre lämpat på längre avstånd. Luftgevär som används för sövning är laddade med kontrollerat lufttryck för att undvika fysiska skador på orangutangerna.
När djuren ska sövas siktar medarbetaren på armar, ben eller fetare partier på ryggen. Man får däremot aldrig sikta på framsidan av kroppen eftersom man då kan skada vitala organ.
Yunus bästa skytten
Nyligen arrangerade teamet en tävling för att avgöra vem som var den bästa prickskytten – en aktivitet som inte bara handlar om att vinna, utan även att öva sig. Tävlingen började med att förbereda utrustningen – luftgevär, blåspistoler och rörliga måltavlor på hjul. Veterinären Mutia gick sedan igenom hur man använder vapnen på rätt sätt och reglerna för tävlingen.
Därefter var det dags att en i taget börja skjuta på måltavlorna för att samla poäng. Stämningen var livlig och hela teamet tjoade av glädje varje gång en av deras kompisar lyckades pricka rätt och få höga poäng. Segraren i tävlingen blev Yunus J som fick 32 poäng. Tvåa blev Emen med 29 och bronset knep Rofinus som fick 27 poäng.
